Mute.

Att stirra in i intet tills dina ögon tåras, tänkandes för tänkandets skull. Du försöker formulera kompletta meningar som du kan dela med personerna runt bordet, men orden vill inte stå still, de snurrar likt en påtaglig fylla, runt omkring i ditt huvud. Du instämmer med mumlande ljud för att inte verka efterbliven, men det monotona ljudet av dina suckningar får bara alla att titta åt ett annat håll. Du klöser dig fast i ögonblicket då du visste vad någonting betydde, ibland så hårt att du faktiskt ser det när du blundar, men fantasin är en lögn och du kan inte göra annat än att le. Du är blind, stum och döv, fångad i en personlighet som sakta tynar bort.

Från Tårna.

Som en ilande vind vrider sig minnet av henne runt om mig, jag viker mig för kylan, den biter och den plågar. Inget av det som kändes levande finns kvar, bilderna och uppfattningen av henne bleknar i motljuset av det öde som väntar mig. Jag är feg som förändrats, som återgått till den bekväma bitterheten, men stoltheten finns kvar någonstans djupt inom mig. Det gäller bara att viska de rätta orden, de som motiverar min självkänsla till att agera. Då finns jag där, öppen, positiv och förmögen att älska.

Jag väntar, jag väntar på svaren, likt ett brev utan meningar så väntar jag på att bli skriven på nytt. Jag vill vara någons lyckoönskningar, jag vill vara en romans men det enda jag ser framför mig, är en blek pojke i behov av närhet.

Att Bluffa.

Från soffa till soffa rör sig umgänget ihop om att få uppleva något nytt, men efter ett tag känns sittplatserna mer bekanta och man kan inte längre blunda för sanningen. Ingenting förändras, samtidigt som inget är sig likt, i denna vinter vandrar blinda omkring med medvetna skygglappar och hoppas på en vision. Något som får dem att se.

Vintern kan liknas med en söt flicka som är alldeles för full, du vet att du skulle kunna få henne men hon dansar så fruktansvärt osexigt att du hellre går hem ensam. Du sitter hellre för dig själv än att umgås med människor, som påminner dig om hur meningslöst livet egentligen är. De påminner dig om att det är ditt ansvar att skapa något som håller, något som skänker hopp. De påminner dig om att allt vilar på dig och dina framtida val.

Och framtiden närmar sig, du känner det i varje steg du tar. Den jagar dig, samtidigt som du ständigt kan se den i horizonten. Den häklar dig, för att du aldrig riktigt tar upp kampen. Saker omkring dig börjar snart ge sken av vad du egentligen saknar. Närhet, samhörighet och mening.

Angry, distant and lonely.

I find myself covered in darkness, in the late nights, darkness seems to put me to sleep. It covers the very essence of me, my colors fade and I can't recognize my picture in the mirror. All I want is to be intriguing and facinating, all I want is for people around me to see me for what I am, but in the winter time I have hard time keeping the maintenance of this true lie. The lie of what I am and what I can be, because it's not about the dreams that always seem to fail, it's about learning that the future is in my hands.

I find myself being an addict, a seasonal addict, as I might tell you. I am addicted to escape life, when it bears down on me, all I do is close my eyes and hope for a new beginning. The new chance to make everything as I would want it to be, but I don't know anymore. I don't know shit, and there is no one to show me how.

So I keep looking for answers in my daily habits, in the meaningless tasks I thought were meant for someone else. But there is no one to take my place, and I wake up, only to find myself being that meaningless someone.

Timing.

Det är svårt att hitta sin plats i en värld som ständigt förändras, molnen ändrar riktning inom loppet av en kaffe och ett trevligt samtal. Och när jag talat klart och kaffet är slut, då syns bara stjärnor på himlen.

Det är svårt att brilljera i vår värld när världen håller en sådan hög standard, med mediokra mått försöker jag förgäves överträffa mig själv. Tanken att jag kan prestera bättre etsar sig fast i mitt medvetande, likt tuggummi mot gatan och jag är konstant medveten om att jag kunde gjort bättre. Det är inte kraven som sänker mig, det är min ovilja att försöka. Jag vet att det finns en tid och plats för allting, men jag har ingen aning om vad allting är.

Mina ord blir färre och färre och min tunga har svårt att hålla takten med mina tankar, samtidigt som jag lider av ensamhet så önskar jag inget mer än lugnt och ro. Jag saknar säkerheten i vem jag är, för med tiden, så förändras min självbild likt semesterbilderna i ditt bildspel.

När jag väl tagit reda på vad allting är, så ska jag se till att ha all tid och plats i världen.

En Modern Man.

En promenad varje morgon ger mig tid att reflektera över saker som berör min närhet, min omgivning pratar om barn och utbildningar, det vuxna livet. Jag har svårt att sätta mig in i deras situation, jag har svårt att tala med passion om saker jag inte vet någonting om. Andra bara öppnar munnen för att vädra deras så ofta orelevanta åsikter. Jag är sparsam medan andra bombar mig med synpunkter jag inte kunde bry mig mindre om, och på min promenad möter jag var dag, en svävande själ som sedan länge slocknat.

Det är mörkt på min promenader och oftast är jag för bakstenad för att forma en orginell tanke, dimman är tjock, men mina steg är starka. Ofta känns det alldeles för poänglöst för att le, denna resa mot ett hantverk vem som helst skulle klara av att göra. Känslan av att vara en i mängden skrämmer mig, att vara normal, bekväm och socialt accepterad. Det är inget fel med att vara nöjd under resans gång, men jag har för vana att vänta med glädjen till resans mål. Jag firar inte det faktum att jag faktiskt försöker, jag firar endast då jag lyckats. Kanske det är orsaken att jag ofta känner mig ostimulerad och otacksam. Jag ser inte träden i skogen, jag ser bara växter som tappar sin färg på vintern. Jag har så lätt för att falla offer för min pessimistiska livssyn, att krypa in i mig själv och bara titta ut när någon har något att ge mig.

Det enda jag vet är att, det här kan inte vara allt. Det finns mer i livet, det finns mer liv i mitt liv än såhär.

November.

Det snöade i november, i en klar midnatt föll regnet likt kristaller från skyn. Jag såg det med töande ögon, långt inne i värmen stirrade jag ut i det tysta, kalla, svarta. Det blev regnblask i november, jag kommer förgäves att undvika den blöta isen, och vinden som ger ett ständigt motstånd. Framtiden kom i november, när jag sov som djupast, kom sanningen om den kommande tiden. Det blir kallt och mörkt, men med medvetna ljus kan man nå lycka. Jag blev född på nytt i november, upptäckten av min eviga pojkdom spred glädje, samtidigt som det växande ansvaret sakta kvävde mig.

Med insikten av att jag aldrig kommer att bli en man, en succé, så skapar jag min egen självsyn. I mörkret fumlar jag efter ledtrådar som leder mig mot min uppväxt, min slutstation, mitt alter ego. Medan melankolin gör sig påmind likt ett äggande magsår, i det stilla midnattsregnet i november.